Avtalsrörelsen innebär att förhandlingar om nya kollektivavtal pågår på större delen av arbetsmarknaden mer eller mindre samtidigt. Industrin, den sektor som är mest utsatt för internationell konkurrens, är först ut och förväntas sätta “märket” för löneökningarna i avtalsrörelsen.
Under 1970- och 1980-talen hade Sverige en period av höga nominella löneökningar, det vill säga höga avtalade löneökningar i kollektivavtalen. Det bidrog i sin tur till hög inflation. De svenska företagens konkurrenskraft försvagades, den höga inflationen urholkade värdet av löneökningarna, och de anställda fick mindre för pengarna. Det är skälet till att fack och arbetsgivare inom industrin träffade Industriavtalet 1997 (ett avtal som förnyades 2011) och att arbetsmarknaden i stort ställde sig bakom ett nytt sätt att se på kollektivavtalsförhandlingarna i Sverige.
Sedan 1997 har vi därför ordningen att parterna inom industrin ”sätter märket” i avtalsrörelserna och övriga arbetsmarknaden förväntas följa den löneökningstakt som industrins parter kommer överens om i sina avtal. Det finns, både ur arbetsgivares och fackförbunds perspektiv, många utmaningar i alla branscher följer samma kostnadsramar, men det finns också en bred samsyn om att detta är den modell som visat sig fungera allra bäst över tid. Under de drygt 25 år vi tillämpat märkessättningen i Sverige har vi haft betydligt lägre kostnadsökningar för företagen än tidigare, betydligt bättre reallöneutveckling för de anställda än tidigare, och betydligt färre strejker och andra arbetsmarknadskonflikter än tidigare. Också jämfört med omvärlden har den svenska modellen levererat.
- Publicerad:
- 2024-11-22
- Senast uppdaterad:
- 2024-12-06